Verkan Utan Orsak - Kapitel 1

Details

Published: 12 March 2024

Verkan Utan Orsak

Kausalitet, eller orsakssamband, innebär en form av nödvändighet i relationen mellan empiriska fenomen. Om kausalitet råder mellan två fenomen, kallas det ena orsak och det andra verkan. Statistiska samband kan sakna orsakssamband: två relaterade händelser kan till exempel bero på en tredje händelse. Relationens nödvändighet uttrycks i vetenskapliga lagar som i sin tur bygger på naturlagarna.

Inom signalbehandling innebär kausalitet att ett systems utdata endast beror av då- och nutida indata. Enkelt uttryckt innebär det att i ett kausalt system kan händelseförloppet aldrig påverkas av något som ännu inte inträffat.

Kapitel 1 - Om dimensioner och gentjänster

Verklighetsförankring.

Jag hade ofta fått höra att jag hade en bristande sådan.

Som om det skulle vara en dålig egenskap...

Jag vet inte om det var yttranden av den sorten som fick mig att välja den bana jag gjorde, eller om det var ren självbevarelsedrift. Hur som helst så lade jag större delen av min uppväxt på att försöka förstå hur just verkligheten fungerar och hur den egentligen är beskaffad.

Hur skulle man annars kunna förankra sig i den, tänker jag?

Egentligen är det ganska enkelt att bevisa att vår verklighet består av exakt tre rumsliga dimensioner, varken mer eller mindre.

Allt handlar om mediet.

Föreställ dig en helt vanlig damm, som innehåller ett flytande medium. Om du betraktar vattnet i den så kommer dina ögon att ta emot ljusstrålar som reflekterats från dess yta och det du egentligen ser är en tvådimensionell avbildning av en tredimensionell, krökt värld.

Tänk dig nu att du kastar en sten i dammen. När de ringar som plumset av stenen skapar breder ut sig över dammens yta, så är det du ser rent krasst en tredimensionell störning på en tvådimensionell yta, orsakad av amplituden på de vågor som ringarna består av.

Ytan är alltså tvådimensionell, medan rörelsen är tredimensionell. Den gradvis minskade höjden på vågtopparna är det som ger ringarna dess krökta form och vattenytans tvådimensionalitet är det enda som håller dem på plats.

Det finns alltså ingen del av den kraft som ringarna på vattnet representerar, som läcker ut i andra dimensioner. Allt stannar i vattenytans plan.

Enkelt uttryckt; eftersom vattenytan är platt så är den enda kontinuerliga rörelse som kan förekomma på den tvådimensionell.

Detta gäller dock inte gravitation.

 

Gravitation färdas genom vad som helst och allting, tredimensionella medium såväl som tvådimensionella och till och med endimensionella och störningar i den skapar ringar som inte kommer att låta sig hållas fast i det antal dimensioner som det aktuella mediet råkar ha.

Vi kan idag med mycket stor noggrannhet beräkna hur stort "läckaget" är mellan de olika dimensionerna borde vara och vi har också via ett flertal experiment kunnat bekräfta dessa förutsägelser med mycket känsliga mätningar som kunnat påvisa exakt hur gravitationen breder ut sig genom och mellan alla rumsliga dimensioner.

Alla tre, vill säga. Det finns inget läckage från den tredje rumsliga dimensionen till en potentiell fjärde sådan.

Tack vare experiment som dessa vet vi således att vår verklighet är uppbyggd av varken mer eller mindre än tre rumsdimensioner.

Det verkar implicera någon form av grundläggande lag för universums beskaffenhet.

 

Såvida inte verkligheten bara är ett hologram.

I så fall är alla tidigare antaganden just bara antaganden.

 

För några år sedan utförde ett team av forskare i Tyskland ett experiment där man med ett elektronmikroskop fotograferade en bit guldfolie. Denna guldfolie var mycket tunn, bara en atom tjock. De fann att bilden de fick från mikroskopet var annorlunda än vad som förväntades, med tanke på fysikens lagar.

Det de fann var helt enkelt förbluffande.

Ytan på guldfolien, som var mycket, mycket tunn, hade en mycket hög densitet. Så, gravitationsvågorna som kom ut från den borde ha varit mycket större än för andra material, och därmed borde de resulterande vågrörelserna också ha varit större.

Men...vågorna var inte större.

Det var som om tyngdkraften inte spred sig från rummets andra dimension till den tredje på förväntat sätt, utan istället läckte ut i tomma intet.

Och det var ungefär då som en briljant fysiker vid namn Juan Maldacena kom med en uppseendeväckande teori. Hans idé var att medan vårt universum är uppbyggt av tre rumsliga dimensioner, finns det faktiskt två extra dimensioner, lite som dimensionerna på X-, Y- och Z-axlarna på en graf.

Med andra ord säger Maldacena att om vårt tredimensionella universum är X-, Y-, Z-axeln, då finns det ett endimensionellt universum på varje sida, höger och vänster, och ett tvådimensionellt universum ovan och under.

Nu säger Maldacena att om vi kunde ta oss upp i de extra dimensionerna skulle vi finna att universums fysiska lagar inte är desamma i dessa dimensioner. Det är som den gamla historien om en man som fastnar i ett hål. Mannen tror att hålets storlek är universums storlek.

Men om han hade en stege och kunde komma ur hålet skulle han inse att hålets storlek inte är universums storlek. Universum är mycket större än så.

Så är det med vårt universum. Vi är fast i det.

Det ser tredimensionellt ut, men är inte det.

Orsaken till att gravitationsvågorna, inte kommer igenom det tredimensionella universumet är inte för att de inte kan. Det är för att i de extra dimensionerna har vågorna mycket mer utrymme, så de behöver inte vara så stora, och därmed är de tvådimensionella förvrängningarna som kommer upp från 1-D-gränserna så mycket mindre än 3-D-förvrängningen att de inte alls syns.

Det är kärnan i den holografiska principen.

I detta universum är ytan på hologrammet verkligheten, och det tredimensionella utrymme som ligger under ytan är bara en illusion.

Och nu, låt oss komma till kärnpunkten.

Om vi kunde hitta ett sätt att resa från ett universum till ett annat, och om de extra dimensionerna inte är föremål för samma lagar, finns det alla möjligheter att tidsresor kan inträffa.

Vi vet att gravitation alltid är närvarande i de extra dimensionerna, som befinner sig mellan de tredimensionella utrymmen som vi bebor. Så vi borde kunna skicka en gravitationsvåg från ett tredimensionellt utrymme till ett annat. Vi kan vika rummet, och genom att göra det kan vi skapa en genväg, så att säga.

Och, om detta är sant, är det möjligt att resa till en tid där du vill åka till i ett annat universum, och sedan hoppa tillbaka från det universumet till detta.

Naturligtvis finns ju också möjligheten att detta universum inte är det verkliga.

Om så vore fallet är kanske inte heller de tvådimensionella och endimensionella verkligheterna verkliga.

Faktum är att det är mycket möjligt att det finns en nolldimensionell verklighet som är den verkliga verkligheten.

Jag hade läst så många vetenskapliga artiklar och böcker om ämnet att det stundtals känns som att mitt huvud kommer att explodera. Jag visste vad teorierna sade, och jag visste hur de skulle tillämpas på världen, men jag kan inte säga att jag förstod varför universum är som det är.

Det hindrade mig dock inte att sätta min plan i verket.

Det var en kall, mulen och blåsig dag i slutet på vintersäsongen när jag lämnade min lägenhet klockan fem på eftermiddagen, satte mig i bilen och körde ner till forskningscentret där min vän arbetade. Det var ett par timmars resa med bil, men min lista med vetenskapspoddar gjorde att jag knappt märkte tiden gå och en stund efter klockan sju var jag framme. Jag hade en ryggsäck med mig, och inuti den fanns en påse med en liten elektronisk pryl som var anledningen till att jag befann mig just här.

Jag väntade i foajén fram till halv åtta, och gick sedan till hans kontor.

"Hej där. Läget?"

"Bra," sa han. "Du kom precis lagom. Jag blev just klar med dagens grejer och det verkar som om alla andra här har gått hem."

"Cool."

"Så, vad är grejen med din nya angreppsvinkel egentligen? Du har varit väldigt hemlighetsfull om hur du lyckats koka ner hela dina Livet-Universum-Och-Allting-funderingar till ett rent praktiskt genomförbart experiment."

"Mmm... Låt oss bara säga att jag har en plan", sa jag.

"Okeej."

Jag öppnade ryggsäcken och plockade fram påsen.

Han tog den och öppnade den.

Inuti låg en sladd. Inget mer. En vanlig nätverkskabel.

Han tittade skarpt på den och mötte sedan min blick.

"Man kan måttbeställa vissa mikrokontrollers nuförtiden", sa jag. "Så att de exempelvis ryms precis i hylsan på vissa kablar."

"Seriöst? Du har lyckats trycka ihop ditt experiment inuti en vanlig nätverkskabel? Den ser förresten ut precis som våra patchkablar i serverrummet."

"Jag vet", log jag.

"Men alltså, vad kan du rimligen ha fått in på så liten plats?"

"Det sitter som sagt en liten mikrokontroller i hylsan. 8 bitars, 16 MHz och 32 K minne. Den plockar både ström och signal direkt ur nätverksuttaget."

"Nice! Men vad gör den egentligen?"

"Tja, den är i grund och botten en avkännare av krypterad information inbäddad i gravitationsvågor."

"Vad menar du?"

"Jo, den lyssnar av all utdata från signaltolken för detektorerna här på centret. Den är konfigurerad för att leta efter segment med ovanligt hög entropi."

"Så den letar efter komplexa mönster?"

"Japp. Mönstren är nyckeln. Ju mer komplicerat mönstret är, desto mer energi har använts för att skapa det. Det är alltså troligen inte slumpmässigt. Och när enheten upptäcker ett sådant komplext mönster översätter den det till ettor och nollor med hjälp av en algoritm som jag utvecklat."

"Så den ligger bara och lyssnar?"

"Nästan. När den hittat något som matchar de mönster jag söker efter så skickar den det vidare till min server därhemma."

"Jag förstår fortfarande inte hur du förväntar dig att någonsin upptäcka någon användbar data, men så länge den inte genererar något själv antar jag att du kan ha den här så länge du vill. Låt oss gå ner och plugga in den."

"Är du säker?"

"Ja, ja. Jag är är skyldig dig en hel del tjänster sedan högskoleåren och jag vet att det här är viktigt för dig."

Vi gick över till huvudlabbet, och så snart vi kom dit kopplade jag in enheten i patchpanelen bakom signaltolken. Den såg exakt ut som de kablar som redan satt där och det var snudd på omöjligt för någon annan att ens ana att den inte hörde hemma där.

En lysdiod i patchpanelen lös gult ett par sekunder innan det övergick till ett sporadiskt grönt blinkande.

"Den är ansluten och lyssnar."

"Jag hoppas att detta fungerar."

"Det gör verkligen jag med."

"Okej, skall vi kanske lämna labbet för nu, då? Jag har haft ett par alldeles för långa dagar här på centret och tror bestämt att jag har ett möte med en flaska vin bokat därhemma."

Vi gick ut från labbet, och i samma ögonblick som dörren stängdes, började dioden på panelen att lysa med ett fast grönt sken.

Jag hade också ett möte. Ett möte med ödet.

Jag gick ut och satte mig i bilen och bara andades en stund. Jag vinklade om den inre backspegeln och satt helt stilla och tittade mig själv i ögonen medan omvärlden fortsatte att hända precis som vanligt. Jag fick en sådan där "Dolly Zoom"-känsla, som i filmen Vertigo - när kameran hastigt rullas bort från den som är i fokus, samtidigt som man zoomar in med motsvarande hastighet.

Efter en stund märkte jag att jag hade kört hem.

Jag satt fortfarande och tittade mig själv i ögonen genom bilens backspegel, men jag befann mig nu på min egen parkeringsplats.

Jag väntade ytterligare en liten stund, så att världen skulle sluta rusa förbi mig, och gick sedan in och satte mig vid datorn. Jag låste upp skärmen och väntade på att enheten i forskningscentret skulle koppla upp sig och överföra något till mig.

Äntligen, efter en knapp halvtimme, började en ikon på skrivbordet att blinka.

I det ögonblicket visste jag att jag äntligen hade lyckats.

 

Verkan Utan Orsak - Kapitel 2

Details

Published: 12 March 2024

Kapitel 2 - Om maskhål och lösenord

Strax innan kriget i Ukraina publicerade ett forskarteam vid Ryska Folkets Vänskapsuniversitet en mycket intressant studie i tidskriften Classical and Quantum Gravity.

Studien hade genomförts i tre olika steg. Först beräknade teamet något som kallas Lie-derivatan, en funktion som binder samman egenskaperna hos kroppar i två olika rum: ett affinrum och ett Minkowskirum. Det gjorde det möjligt för dem att gå från beskrivningen av vågor i verkligt, fysiskt rum till deras matematiska tolkning.

I det andra steget definierade de fem godtyckliga funktioner med tiden som enda variabel, det vill säga konstruktioner som inte förändras i processen av distributionen av en våg. Med deras hjälp kan egenskaperna hos en våg modifieras direkt vid källan till att koda in vilken information som helst. På en annan plats i rymden kan denna information avkodas och på så sätt principiellt möjliggöra informationsöverföring. I det tredje steget bevisade forskarna satsen om planmässig icke-metrisk struktur för gravitationsvågor. Det visade sig att av de fyra dimensionerna hos en våg (tre rumsliga och en tidsdimension) kan tre användas för att koda ett informationsmeddelande med hjälp av endast enda funktion, och i den fjärde dimensionen med användning av två funktioner.

Studien, även om den som sagt var mycket intressant, gav tyvärr inga förslag på någon praktisk lösning på hur man faktiskt skulle kunna åstadkomma det som visades vara möjligt. Det fanns minst sagt en hel del verkligt stora utmaningar som behövde övervinnas först.

För det första behöver man en mycket stark och kontinuerlig källa till pulserande gravitationsvågor. Ett binärt svart hålsystem av medelstorlek borde fungera. Helst med överlappande händelsehorisonter, om man vill kunna få till någon rimlig bandbredd i datatrafiken.

För det andra behöver man ett sätt att koda in information i gravitationsvågen. Jag är inte säker på exakt hur ett sådant system skulle se ut. Eventuellt skulle man kanske kunna använda sig av laserliknande energipulser för att skapa lokaliserade störningar i rumtidsfältet. Det skulle möjliggöra någon form av manipulation av gravitationsvågorna och därmed skapandet av en datakanal, antar jag.

För det tredje behöver man vika rymden, eller åtminstone skapa ett hål i verkligheten för att låta vår gravitationsvåg glida ut till de högre dimensionerna. Ett Minkowski-maskhål skulle räcka, antar jag. Eller faktiskt vilken typ av traverserbart maskhål som helst. Jag är inte den kräsna typen.

Slutligen behöver man ta emot och avkoda signalen. En gravitationsvågsdetektor skulle fungera bra för första delen, och avkodningen skulle kunna hanteras av en ganska enkel enhet - som till exempel den jag just kopplat in på forskningscentret.

Allt som allt finns det några rejäla tekniska utmaningar här, men jag är säker på att de kan övervinnas med tiden. Massor av tid. Och en hel del pengar.

Om vi bara fokuserar på mottagardelen är vi redan där.

Ikonen på mitt skrivbord, som blinkade och väntade på att öppnas, var beviset på detta.

Jag slutade flumma iväg, fokuserade på nuet istället, klickade på ikonen och såg hur en fil laddades ner till min dator.

"Det det dags," viskade jag. "Nu händer det på riktigt."

Nedladdningen slutfördes, och en dialogruta öppnades.

"Filen är krypterad. Ange lösenord: "

Nu blev det spännande på riktigt! Om min hypotes verkligen stämde, kunde jag välja precis vilket lösenord som helst och skriva in det här. Vad jag än valde, så skulle det vara rätt!

Så länge jag inte glömde det, förstås.

Jag skrev "spunnet-salt-och-asfalterad-lekplats" och tryckte på ENTER.

Dialogrutan stängdes och en textfil öppnades:

Kära herr/fru,

Jag är en prins från Nigeria. Din hjälp skulle vara mycket uppskattad. Jag vill överföra hela min förmögenhet utanför Nigeria på grund av ett fruset bankkonto. Om du skulle vara så vänlig och överföra en liten summa på $3,500 till mitt konto skulle jag kunna låsa upp mitt konto och överföra mina pengar utanför Nigeria.

---

Förlåt - jag kunde inte låta bli att låta ett Nigeriabrev bli världens första meddelandet från framtiden :-D

Grattis, förresten!

Du hade rätt. Din hypotes stämmer och framtiden 
är redan här.

Välkommen till resten av ditt liv!

###########################################
# 2024-13-12: 13, 19, 30, 38, 46 + 04, 12 #
###########################################

Jag läste meddelandet och började sedan skratta rakt ut.

"På riktigt! Fucking YES alltså!!" skrek jag. "Mother-effing YES!!!"

Jag skrattade tills jag grät, och sedan grät jag lite till.

Den stämde.

Min hypotes.

Jag hade gjort något som ingen människa hade gjort tidigare.

Jag hade fått ett meddelande från framtiden.

Mitt framtida jag hade skickat det till mig. Det var ingen tvekan om det.

Jag skrattade igen tills jag fick ont i käkarna.

Sedan log jag bara en lång stund.

Tills jag åter började gråta.

Jag grät tills jag kände att jag inte orkade något alls längre, men på något sätt tog jag mig ändå till sängen.

 

Nästa morgon vaknade jag med med en känsla som om huvudet var alldeles fullt av bomull och munnen som att någon hade hällt några droppar kompostvatten i den under natten.

Händelserna från gårdagen började sakta komma tillbaka till mig och falla på plats någorlunda ordentligt i min hjärna.

Det kändes som att det fanns saker jag behövde göra.

Vad var nästa steg nu egentligen? Jag kände mig helt vilsen.

Det senaste året hade nästan allt mitt fokus varit på att få ihop mina modeller till något som gick att implementera i praktiken och sedan koda ihop mitt projekt kompakt nog för att det skulle gå att dölja i labbet på forskningscentret under överskådlig framtid.

Jag hade haft sådant fokus på de rent praktiska detaljerna att jag nästan glömt vad det innebar att det hela faktiskt fungerade.

Jag hade bevisat att tidens pil kan peka i nästan vilken riktning som helst...

...med lite hjälp av några extra dimensioner.

 

Men nu var det inte tid att ligga kvar här i sängen och bli filosofisk. Det var dags att ta sig samman och bli lite pragmatisk igen.

Ok. En snabb summering av nuläget:

Igår, den 8 mars 2024, hade jag passerat en ny historisk milstolpe när jag fick det allra första meddelandet från mitt eget framtida jag. Men hur skulle jag nu gå tillväga för att se till att just den framtiden skapades? Hur skulle jag göra för att hamna i en situation som tillät mig att skicka det meddelande jag just har fått? Antingen måste jag göra ett antal riktigt banbrytande upptäckter eller så hade jag några monumentala tekniska utmaningar att övervinna.

Meddelandet var daterat den 12 mars... vilket var på nästa veckas tisdag. Vänta, vad?!

Jag hoppade snabbt ur sängen, satte mig vid min dator igen och dubbelkollade slutet av meddelandet:

###########################################
# 2024-13-12: 13, 19, 30, 38, 46 + 04, 12 #
###########################################

Nog började det med ett datum alltid, men det som kom efter det var ingalunda ett klockslag. Det var bara en lista med sju random tal och ett plustecken mot slutet.

Vad i rimlighetens namn kunde jag tänka mig att jag själv skulle skicka för slags budskap i form av en serie siffror?

Verkan Utan Orsak - Kapitel 3 - Under arbete

Details

Published: 15 March 2024

Kapitel 3 - Om rökridåer och avslut

År 2004 skapades EuroMillions-lotteriet som ett samarbete mellan Storbritanniens National Lottery och de statligt ägda lotterierna i Spanien, Belgien, Luxemburg, Frankrike och Irland. Det blev världens största prisutdelningsspel, med jackpottar strax över tvåmiljardersstrecket omräknat till hederliga, svenska kronor. Nuförtiden gick det att även spela online från bl.a. Sverige.

För att landa på den sortens belopp behövde du dock inte bara träffa rätt på fem huvudnummer och två Lucky Star-nummer, med oddset 1:140 000 000. Du behövde också vara ensam vinnare.

Det kostade motsvarande 35 kr att lämna in en enkel rad och det var dragning varje tisdag och fredag kväll strax innan kl 21 i Paris.

Alla vinster, inklusive jackpotten, är skattefria i de flesta länder och betalas ut som en engångssumma.

Under tjugo års tid har folk i Västeuropa tryckt in sina surt förvärvade slantar karusellen och årligen köpt runt 400 miljoner lotter i hopp om att träffa jackpotten.

Själv hade jag hade aldrig köpt en enda lottsedel, eller ens ägnat spelet en tanke. Enligt mig är lotterier att anse som en extra skatt för de matematiskt svagbegåvade samhällsmedborgarna.

Nu kändes det dock som att jag kanske hade ett visst övertag...

Det var lördag idag, och om jag kände mig själv rätt så skulle det faktiskt kunna vara så att jag hade den vinnande raden till den kommande tisdagens dragning.

Miljarder.

Det hade krävts lite snabbt googlande innan jag förstod exakt vad siffrorna jag skickat mig själv var, men nu hade jag verkligen vittring på en miljardvinst!

Men hur skulle jag nu ro detta i hamn på ett vettigt sätt?

Jag kunde ju inte gärna spela en enda rad, min första någonsin, och som av en helt bisarr slump träffa mitt i prick och tjonga in en miljardjackpott bara sådär?

Skulle jag kanske köpa ett mindre antal lottsedlar och "gömma" den vinnande raden bland en knippe nitlotter för att se lite mindre misstänksam ut om någon skulle börja titta på saker?

Precis så blev det.

Jag valde att spela på sju enkelrader direkt från deras hemsida och fyllde i mer eller mindre godtyckliga nummer på sex av dem, för att skapa ett grafiskt sick-sack-mönster i kombination med den vinnande raden. För en potentiell utredare skulle det se ut som att någon ovanligt tursam snubbe råkat snubbla över jackpotten av ren slump:

10, 13, 16, 23, 30 + 01, 09
01, 08, 20, 27, 50 + 02, 10
14, 18, 27, 36, 39 + 03, 11
13, 19, 30, 38, 46 + 04, 12 <=- Rätt rad
08, 16, 31, 43, 50 + 01, 04
06, 18, 35, 38, 41 + 05, 08
20, 23, 26, 36, 48 + 09, 12